Metoder för naturhänsyn i ekonomiskog

Naturvårdsträden är levande träd som skogsägaren sparar för evigt. Med hjälp av naturvårdsträden bevarar vi gamla levande träd och trädslag som har liten betydelse för virkesproduktionen.

Vi låter naturvårdsträden växa, dö och murkna i skogen. Naturvårdsträden kallas också evighetsträd. De sparas både vid gallringar, slutavverkningar och avverkningar inom kontinuerlig beståndsvård. Det är bäst att koncentrera naturvårdsträden i grupper. Grupperna mjukar också upp den kommande förnyelseavverkningens inverkan på landskapet. De lämnas utanför alla skogsbruksåtgärder.

De bästa naturvårdsträden är sälg, asp och al samt ädla lövträd. Också grova björkar, tallar och granar går bra, speciellt i grupper. Naturvårdsträden utvecklas med tiden till grova träd som sedan dör och murknar.

Det är god naturhänsyn att koncentrera naturvårdsträden i samband med livsmiljöer och skyddszoner vid stränder. Till exempel aspar är värdefulla för mångfalden också som solitära träd.

En trädslagsblandning ökar framförallt skogens biologiska mångfald och landskapsvärde. Det berikar naturen eftersom varje trädslag har ett stort antal egna arter som följeslagare.

Att lämna kvar ett lövträdsinslag i plantskogen och klenare gallringsskog är en viktig naturhänsynsmetod. Till exempel sälgar, alar och rönnar är viktiga för artrikedomen. Genom att bibehålla antalet trädslag och gynna blandskog i skogens olika utvecklingsstadier tryggar vi en mångsidig skogsnatur. Att ha olika trädslag är också ett viktigt sätt att anpassa sig till klimatförändringen. Aspens, sälgens och alens mångfaldsvärde kan vara större än deras ekonomiska värde som energived, och det är därför bra att spara dem vid drivning av energived och avverkningar i ung skog.

Död och murknande ved är ett viktigt strukturdrag i för skogsnaturens mångfald. I den döda veden lever tusentals organismer som tryggar balansen i skogsnaturen genom att de deltar i nerbrytningen och cirkulationen av näringsämnen. Ungefär 500 hotade och hänsynskrävande arter är beroende av död ved.
Man strävar efter att spara alla högstubbar, torrakor och lågor när man rör sig med maskinerna i skogen. Ett snabbt och kostnadseffektivt sätt att öka mängden död ved är att göra högstubbar av glasbjörk.

Naturvårdsmässiga hyggesbränningar som ökar den biologiska mångfalden förbättrar livsmöjligheterna för arter som behöver bränt trä. Avsikten är att bevara strukturdrag som är viktiga för den biologiska mångfalden på skogsfigurer som sköts enligt virkesproduktionsmässiga mål, i det här fallet:
•    brandskadad ved
•    brandskadat humusskikt
•    brandskadad död ved

Hyggesbränningen är samtidigt nyttig ur skogsvårdssynvinkel och kan förbättra växtplatsens närings- och värmeförhållanden och resultatet av skogsförnyelsen. Arterna som är beroende av eld och brandskadad ved behöver tillgång till ny brandskadad ved tillräckligt nära i skogslandskapet.

Läs mer på sidan om naturvårdsprojekt.

Viltbuskage är viktiga skyddsplatser för speciellt skogshönsfåglar och skogsharar. Viltbuskagen är grupper av olika träd och underväxt som vi lämnar vid skogsbruksåtgärder. Storleken kan variera från en grupp på några träd till en dryg ar. Granen är det viktigaste trädslaget i viltbuskaget eftersom det erbjuder det bästa skyddet.

Beståndsmässigt lämpliga viltbuskage finns vanligen till exempel i fuktiga sänkor och nära beståndets kanter. Det är lämpligt med 4–5 viltbuskage per hektar och de ska lämnas orörda.

Spara gärna viltbuskage vid slyröjningen, plantskogsröjningen och vid alla avverkningar. Ett praktiskt tips i plantskogsvården är att lämna ett viltbuskage för varje tank i röjsågen. Också kantzoner och övergångszoner gynnar skogshönsfåglar.

Skyddszonen är en strandremsa längs ett småvatten eller ett vattendrag. Skogsbruksåtgärderna är annorlunda än i omgivningen eller så lämnar vi området helt utanför åtgärder. Den orörda växtligheten i skyddszonen binder näringsämnen och markpartiklar som annars sköljs ut från avverkningsytan, och det här minskar eutrofieringen av vatten och bevarar områdets naturvärden.

De träd som växer på skyddszonen ger den beskuggning som vissa växt- och djurarter behöver för att klara sig bra. Skyddszonen upprätthåller en artrikedom eftersom stranden ofta till trädslagsförhållandena avviker från den omgivande skogen. Det finns många olika lövträd och det kan växa trädslag som förekommer fåtaligt, till exempel klibbal och buskar som skogstry och brakved.

Vid avverkning och markberedning är en tillräckligt bred skyddszon den viktigaste vattenvårdsåtgärden, och den gynnar samtidigt den biologiska mångfalden.

Vattenvård i skogsbruket:

• Utnyttja geodatamaterial för att identifiera risker när du planerar naturhänsynsåtgärderna, så att du koncentrerar dem till riskobjekten
• Planera varje objekt noggrannt: beakta vatten vid avverkningar och skötsel, planera vid behov för hela tillrinningsområdet.
• Metoder som används: planering av körstråk, så lätt markberedning som möjligt, valet av markberedningsmetod, tidpunkten för avverkningen, avverkningssätt
• Se behoven av utbildning och rådgivning.

Skyddszonen mot vatten bör variera i bredden, så att den följer terrängens och vegetationens naturliga variationer.

När vattenvård genomförs som projekt planerar och verkställer man vattenvårdsåtgärder på ett större område på en gång. Då byggs i allmänhet vattenvårdskonstruktioner som planerats för ett specifikt tillrinningsområde.

Läs mer om naturvårdsprojekt och naturvårdsmetoder.

I skogsbruket måste man beakta de krav som lagstiftningen och certifieringen ställer. Närmare information:

• Att trygga särdragen i livsmiljöer
• Att ta hänsyn till hotade arter 
• Naturvårdsprojekt 
• Metso-programmet
• Helmi-programmet
• Skydd