Skador i skogen

Med hjälp av skogsskadeanmälningarna får man information om eventuella sjukdomsalstrare och skadegörare som hotar våra skogar. Information om orsakerna till omfattande skogsskador fås via anmälan om användning av skog. Naturresursinstitutet tar emot observationer av enskilda, nya och oklara observationer av skadeorsaker. Naturresursinstitutet och Skogscentralen rapporterar årligen om situationen för skadeorsaker.

Om du har för avsikt att avverka på grund av skogsskada, ange den identifierade och huvudsakliga orsaken till skogsskadorna i anmälan om användning av skog. Använd sifferkoden för skadeorsaken i anmälan. Undvik att fylla i textfältet. De vanligaste skadeorsakerna är storm- och insektsskador.

Enskilda, sedvanliga eller osäkra skogsskador behöver inte anmälas i anmälan om användning av skog. Exempel: enstaka vindfällen eller enskilda träd som dött till följd av insekter eller svampsjukdomar.

Anmäl avverkningar på grund av insektsskador i anmälan om användning av skog, om det förekommer över 5 kubikmeter eller 20 träd som skadats av insekter av huvudträdslaget med stämplingsposten oberoende av figurens areal.

Bekanta dig med ifyllningsanvisningarna för anmälan om användning av skog och de förstörelsekoder som används i anmälningarna om användning av skog.

Enstaka, osäkra och oidentifierade fall av insektsskador kan anmälas till Naturresursinstitutets anmälningstjänst för skogsskador.

Barkborrar

Barkborrarna är små skalbaggar på bara några millimeter med korta, klubbformade känselspröt. Barkbaggarnas larver är vita och utan ben. I terrängen kan de lättast identifieras utifrån de ätmönster som uppstår i trädstammen eller barken. Barkborrarna kan svärma flera gånger under växtperioden och under gynnsamma väderförhållanden.

Barkborrar förökar sig vanligen i försvagade träd, såsom vindfällen och träd som försvagats på grund av torka eller svampsjukdomar. Det finns flera tiotals arter av barkborrar i Finland, varav en del kan orsaka skador även i livskraftiga skogar med hjälp av gruppens styrka.

I grandominerade ekonomiskogar är granbarkborren och i talldominerade ekonomiskogar är märgborren de viktigaste orsakerna till insektsskador. Barkborrarna svärmar, förökar sig och kan orsaka lokala skador på trädbeståndet under växtperioden från våren till slutet av sommaren. Skador på trädbeståndet kan synas i skogarna med fördröjning beroende på väderleksförhållandena, hur kraftigt träden angripits och trädindividernas motståndskraft.

Spridningen av barkborrar bekämpas genom att transportera bort fällt virke och vindfällen från skogen i tid innan skalbaggarnas avkommor hinner sprida sig till närmiljön. 

I södra Finland ska tallvirke med bark transporteras bort före utgången av juni och granvirke före mitten av juli. I norra Finland är motsvarande tidpunkter 1–4 veckor senare. Det rekommenderas att virket transporteras bort från skogen i enlighet med väderförhållandena och risken för spridning av skadeinsekter tidigare än tidsfristerna och att det färska granvirke som fällts under sommaren transporteras inom 30 dagar från avverkningen.

Granbarkborre

Granbarkborren är ungefär fem millimeter lång mörkbrun skalbagge som lever på granar. De förökar sig främst i äldre och fönyelsemogna granskogar som fällts av vinden och försvagats av torkan. Granbarkborren kan också föröka sig i virkeshögar under sommaren. Granbarkborren är den ekonomiskt mest betydande av granskogarnas skadeinsekter och den kan med hjälp av gruppens styrka också angripa livskraftiga granar. Trädbeståndsskador orsakade av granbarkborre och andra barkborrar som lever på gran kan öka när klimatet blir varmare och extrema väderförhållanden ökar.

Bekanta dig närmare med granbarkborren.

Sextandad barkborre

Den sextandade barkborren är en ungefär två millimeter lång rödbrun skalbagge. Den är vård vanligaste skalbaggsart som angriper granarna vid den tunna barken. Den torkar ut granen från toppen och neråt. Om det är en stor gran kan den hållas vid liv med en torr topp i flera år. Sextandad barkborre förekommer vanligen samtidigt som granbarkborren i vindfällen och i stående träd som granbarkborren erövrat. Den sextandade barkborren svärmar som granbarkborren på våren när lufttemperaturen har stigit till cirka +18–20 grader.

Läs mer om den sextandade barkborren (på finska).

Dubbelögad bastborre

Den dubbelögade bastborren är en cirka tre millimeter lång mörk barkborre. Den dubbelögade bastborren slår vanligtvis till mot enskilda granar som försvagats av torka och de skador på trädbeståndet som den orsakar är små. Dubbelögade bastborrar påträffas samtidigt i granar tillsammans med sextandade barkborrar och granbarkborrar. Den dubbelögade bastborren svärmar i slutet av sommaren i juli–augusti. Den dubbelögade bastborrens ätmönster syns i granens skal, varvid skalet sitter tätt mot trädstammen. Mindre dubbelögad bastborre är mindre än en dubbelögad bastborre och trivs vanligtvis på skuggigare ställen och i mindre granstammar.

Läs mer om den dubbelögade bastborren och mindre dubbelögad bastborre (på finska)

Märgborrar

Större märgborre och mindre märgborre går under samlingsnamnet märgborrar och lever på tall och orsakar växtförluster. Större märgborre är vanligare än mindre märgborre. Vuxna märgborrar bryter av tallarnas toppskott och försämrar på så sätt tallarnas tillväxt. En större märgborre kan föröka sig i torrakor, i stammar av försvagade tallar och delta i uttorkningen av träd. Mindre märgborre sprider blånadssvampar som sänker trämaterialets kvalitet. Märgborrarna orsakar vanligtvis växtförluster i närheten av mellanlagrings- och terminalplatser för tallvirke. Ätande av tallarnas toppskott flera år i rad kan orsaka betydande tillväxtförluster. Märgborrarna svärmar tidigt på våren när lufttemperaturen har stigit till över +12 grader.

Läs mer om större märgborre och mindre märgborre (på finska).

Tallsteklar 

Det finns flera arter av tallstekel, men de egentliga skadegörarna är röd tallstekel och vanlig tallstekel. Typiskt för tallsteklarna är att stammen varierar kraftigt, och vid massförekomsterna kan skadeområdena vara tiotals, till och med hundratals hektar. Den röda tallstekeln kan bekämpas biologiskt med kärnpolyedervirus. På drabbade områden bör man vänta med avverkningar och skogsvårdsarbeten tills massförekomsten är över.

På grund av att massförekomsterna är relativt allmänna och täcker stora ytor ses den röda tallstekeln som den största skadegöraren för tallbarr i Finland. Skador har förekommit med 5-6 års mellanrum, och stora skador på landskapsnivå med 20-30 års mellanrum. I juni äter larverna tallens fjolårsbarr och äldre barr. Det orsakar tillväxtförluster, men träden repar sig vanligtvis bra.

Den vanliga tallstekelns massförekomster pågår vanligtvis i 1-3 år och är några hundra, mer sällan tusentals hektar stora. Från slutet av juni till mitten av september äter larverna av barren, och skadorna är allvarliga, speciellt om ätandet upprepas två år i rad. Då kan större mängder träd dö.

Läs mer om röd tallstekel och vanlig tallstekel (på finska).

Det lönar sig att avverka och sköta plantbestånd i skadeområden först när massförekomsten har upphört.

Snytbagge

Snytbaggen är en drygt centimeterlång mörk skalbagge med långt snyte och gulaktiga tecken på vingarna. Snytbaggen gnager ojämna gropar i barken på barrträdsplantor så att träet blottas. Om gnagandet går runt hela plantan dör den. Arten påträffas ända uppe i norra Finland. Skadorna kan bekämpas på plantskolorna med kemisk eller mekanisk behandling och genom att plantera plantorna i mineraljord som plottats i markberedningen.

Läs mer om snytbaggen (på finska).

Av svampsjukdomarna orsakas de ekonomiskt mest betydande skogsskadorna av nedbrytande svampar, i barrskogar särskilt av rotticka och honungsskivling. I Finland uppgår förlusterna för skogsbruket orsakade av rotticka till minst tiotals miljoner euro per år.

Svampsjukdomar ökar också trädens benägenhet för följdskador, såsom vindskador. Svampsjukdomar kan också öka trädens benägenhet för torka och insektsskador. I tallskogarna orsakar törskate, knopp- och grentorka och många rost- och skyttesvampar skador av olika grad varje år. De senaste svampskadorna i tallskogarna i sydvästra Finland orsakas av diplodia pinea.

Rottickor

I Finland förekommer två arter av rotticka: granens rotticka och tallens rotticka. Namnen till trots angriper de här rottickorna också andra trädslag. Granens rotticka angriper också lärkträd. Tallens rotticka plågar uttryckligen tallskog genom att orsaka rotröta, men den kan också vara den huvudsakliga skadegöraren i gran- och lärkskog.

Rottickorna sprider sig på två olika sätt: som sporer med luftströmmarna och som mycel som växer i veden. Vid sommaravverkningarna kan största delen av infektionerna förhindras genom att man behandlar stubbarna med bekämpningsmedel vid avverkningen.

Enligt lagen om bekämpning av skogsskador är bekämpningen obligatorisk vid avverkningar i barrträdsdominerade bestånd på riskområdet för rottickans spridning mellan början av maj och slutet av november. Läs mer om bekämpning av rotticka och skyldigheterna enligt skogsskadelagen.

Läs mer om rotticka.

Tallens knopp- och grentorka

Tallens knopp- och grentorka orsakas av gremmeniella-svampen. Sjukdomen drabbar huvudsakligen tall, men påträffas också hos gran och flera andra barrträdsslag. På kalla och fuktiga växtplatser kan sjukdomen fortsätta år efter år. Epidemierna börjar under kalla och regniga växtperioder. Under epidemiår kan tallens knopp- och grentorka orsaka stora tillväxtförluster och i värsta fall döda hela skogsområden.

Förebyggande åtgärder är viktiga i bekämpningen. Man bör använda plantor och frön av lokalt ursprung, och tallskog ska gallras i tid, så att kronskiktet förblir luftigt.

Läs mer om tallens knopp- och grentorka (på finska).

Törskate

Törskate är en av de vanligaste tallsjukdomarna i Finland. Den påträffas i hela landet. I norra Finland har sjukdomen ökat under de senaste årtiondena även i unga tallskogar, särskilt på friska växtplatser.

Sjukdomen orsakar stora, avlånga, mörka, kådiga sår på stammarna och grenarna på tallar av alla åldrar och sänker framför allt mängden och kvaliteten av timmer. Ofta dödar svampen trädtoppen från stamsåret och uppåt, ibland hela trädet, om stamsåret är nära trädets rot.

Träd med törskate får inte lämnas som fröträd, eftersom benägenhet för sjukdomen är ärftlig. Man bör känna till frönas och plantornas ursprung, så att man inte använder törskatekänsligt odlingsmaterial i förnyelsen. Infekterade träd bör tas bort i samband med plantskogsvård och gallringar för att förhindra att sjukdomen sprids. Insjuknade träd kan sprida sjukdomen vidare.

Läs mer om törskate (på finska).

Diplodia pinea och skarptandade barkborrar

Diplodia pinea som hör till svampar som angriper barrträd påträffas främst på Finlands sydvästkust. Enstaka observationer av svampen, som angriper barrträd, har gjorts i södra och mellersta Finland. Svampen, som angriper barrträd, förekommer dold och sällsynt i tallens årsskott och bruna tallbarr är ett symtom. Under varma och torra somrar kan barren i tallkronan bruna snabbt och helt och hållet Allt från barkborrar till skarptandade barkborrar slår till mot träd som drabbats av diplodia pinea. Båda arterna antas dra nytta av varandra. Skador orsakade av den skarptandade barkborren kan bekämpas och förebyggas genom att man beaktar spridningsrisken på lagringsplatser för virke och i enskilda tallar som nyligen angripits.

Läs mer om diplodia pinea eller bekanta dig närmare med den skarptandade barkborren (på finska).

Hjortdjur

Hjortdjur som förekommer i Finland är älg, vitsvanshjort, rådjur, skogsren och ren. Av dem är det älgen som orsakar mest skador i skogen. Det gör den huvudsakligen genom att bryta av trädplantors toppskott, men den kan också vålla stor skada genom att äta grenar och grövre träds bark. Ett typiskt älgskasdeobjekt är en 1–3 meter hög plantskog med tallen som huvudträdslag. Älgen gillar också björk och asp. Rådjur och vitsvanshjort skadar oftast mindre plantor än älgen. De kan skada tall, gran och lövträd.

Reglering av hjortdjursbeståndet genom jakt, vård av plantskogen i rätt tid, dirigering av djur till andra betesmarker till exempel genom att placera ut saltstenar och användning av olika tillbehör och medel är de viktigaste sätten att förebygga skador.

Om omfattningen av skador som orsakats av hjortdjur överskrider ersättningströskeln 170 euro, kan en viltskadeanmälan och ansökan om ersättning lämnas in till Skogscentralen. Ersättningsmedlen härrör från jaktlicenserna, och därför kan ingen ersättning betalas för skador som orsakats av rådjur (för rådjur behövs ingen jaktlicens).

• Ersättning för hjortdjursskador
• Hirvivahinkojen arviointi (pdf, 875.52 KB)
• Anvisningar för fältutvärdering av hjortdjursskador (pdf, 312.46 KB)
• Rapporteringstjänsten Uppskattningar av och ersättningar för skador orsakade av hjortdjur

Av svampsjukdomarna är honungsskivling vid sidan av rotticka den ekonomiskt mest betydande skadegöraren i barr- och lövskogar globalt.

Av insekter kan mätarfjärilarnas larver, såsom större och mindre frostfjäril och tallmätare, tidvis orsaka växtförluster i björk- och talldominerade skogar.

I våra barr- och lövskogar förekommer flera arter av hårda baggar, som ofta påträffas i stående träd eller i virkeshögar efter att träden har försvagats betydligt. Till exempel barkbock och monochamus i barrträd.

Av andra däggdjur kan lokala eller regionala skador orsakas bland annat av sorkar, hardjur och skogshönsfåglar. Speciellt i plantstadiet är träden vara utsatta för skador som beror på väderleksförhållandena, såsom torka, frost eller vind/vårtorka.

I och med att klimatet blir varmare kan nya skadegörare dyka upp i våra skogar. Skadegörare som tidigare orsakat harmlösa eller små skador på trädbestånden kan tack vare de gynnsamma förhållandena bli en allvarligare skadegörare. Bland de nya och främmande arterna i vårt land har man redan påträffat bland annat barrskogsnunna, den asiatiska långhorningen och rödbandskytte.

De värsta stormarna i Finland har fällt flera miljoner kubikmeter virke. Till exempel 2001 drog stormarna Pyry och Janika ner 7,3 miljoner kubikmeter virke, och 2010 fällde stormarna Asta, Lahja och Veera 8,1 miljoner kubik. Bekanta dig med de betydande stormarna och ovädren i Finlands historia på Meteorologiska institutets webbplats.

Klimatförändringen väntas göra de snöfria och tjälfria tiderna vanligare och längre, vilket ökar risken för att träd ska falla. Äldre granskogar som lider av svampsjukdomar är mest känsliga för vindskador.

Vindskador kan inte helt förhindras med skogsvårdsmetoder. Risken för vindskador i skogen kan dock minskas genom att utföra plantskogsskötsel och gallring i tid. De bestånd som länge vuxit för tätt är särskilt utsatta för vind- och snöskador efter gallring. Med blandskogsbestånd och en struktur med träd i olika åldrar är det möjligt att minska risken för vindskador.

Man kan också påverka genom hur man utformar stämplingsposterna Kanterna vid kalytor är känsliga för vindskador. Vid korridorgallring kan man hugga korridorerna vinkelrätt mot den mest riskabla vindriktningen.

Om omfattande skador inträffar bör man inleda arbetet med att få bort de skadade träden utan dröjsmål. Om det skadade virket inte transporteras bort från skogen i tid kan insekter och blånadssvampar sänka virket värde, och dessutom kan det i sin tur leda till insektsskador i skogar i närheten under de följande åren. När du upptäcker omfattande vind- eller stormskador ska du kontakta en yrkesutbildad skogsexpert i ditt område.

Det lönar sig inte alltid att transportera bort enstaka vindfällen, eftersom kostnaderna ofta är större än fördelarna och enskilda träd inte medför någon betydande risk för spridning av skadeinsekter eller svampsjukdomar till livskraftiga skogsbestånd. Fallna träd är dessutom värdefulla med tanke på skogens mångfald. Många av skadeinsekternas naturliga fiender, såsom thanasimus, drar nytta av barrträd som redan dött.

Skogsägaren ska enligt lagen om bekämpning av skogsskador avlägsna de barrträd som skadats till följd av en storm eller andra naturfenomen och som kan bidra till att skadeinsekter sprider sig. Skyldigheten gäller sådana bestånd där det finns mer än 10 kubikmeter fast mått skadade granar eller mer än 20 kubikmeter fast mått skadade tallar per hektar. Då är skogsägaren skyldig att transportera bort det skadade trädbestånd som överstiger gränsvärdena inom de utsatta tiderna som nämns i lagen.

Virkesdrivning i stormskadad skog hör till de farligaste skogsarbetena. Det ska helst skötas maskinellt, eftersom det minskar olycksrisken avsevärt. Att utföra arbetet med motorsåg kräver yrkesskicklighet, och också ett erfaret proffs måste skärpa sin observationsförmåga och noga överväga hur det är bäst att utföra arbetet. Arbetssäkerheten är av högsta vikt att komma ihåg, och arbetstakten ska anpassas efter farlighetsgraden.

Vid ledningar är det ledningens innehavare, oftast det lokala elbolaget, som låter utföra drivningen av stormskadade träd. Om man som avverkare vid något annat tillfälle är osäker på hur träden intill en ledning kan fällas på ett tryggt sätt ska man fråga ledningens innehavare om anvisningar eller hjälp. Oftast hjälper det att kontakta det lokala el- eller telefonbolaget. Alltid när det finns en risk för att ett träd ska falla på en ellinje ska man kontakta elbolaget.

Om stormen har fällt mycket träd och det skulle bli orimligt dyrt att få bort dem lönar det sig att undersöka naturskyddsmöjligheterna för området. I Metso-programmet tar man bland annat med skog med större mängder död ved.

Om du har försäkrat din skog mot stormskador ska du kontakta försäkringsbolaget genast när du konstaterat skadan.

Snöfall och variationer i köld- och skyddsvädret ökar snöbelastningen på träden. Blöt och tung snö böjer träden, bryter toppar och kan i värsta fall få hela träd att falla. Det tunga snöskiktet som hopar sig på trädkronorna och grenarna kallas upplegor. Bekanta dig med uppkomsten av upplegor på Meteorologiska institutets webbplats.

Snön kan skada alla trädslag. Nygallrade tallskogar som varit för täta före gallringen hör till de mest utsatta. Granen tål tack vare sina hängande grenar snöns tyngd bättre än vad tallen gör. På äldre träd orsakar snön toppbrott, grenbrott eller stambrott. Unga träd med tunna stammar kan böjas till marken. På områden som är känsliga för snöskador är det extra viktigt att utföra plantskogsvården och gallringarna i tid för att undvika att träden blir klena och taniga.

• Om det syns snöskador i din skog bör du först själv ta reda på hur omfattande skador det är. Om de är omfattande bör träden avlägsnas från skogen så snart som möjligt. Då kan man ännu ta vara på det skadade virket. Snöbrott gör också träden mottagliga för svamp- och insektsskador. Skogsägarens skyldighet att avlägsna skadat trädbeståndet ska beaktas om mängden skadat trädbestånd i gran- eller talldominerade skogar överskrider tröskelvärdet i skogsskadelagen.
• Metsä- ja metsätuholain soveltaminen tykkytuhoalueiden puunkorjuussa (pdf, 85.59 KB)

I Finland har skogsbränderna de senaste åren oftast varit små till ytan. Den vanligaste orsaken till markbränder är ovarsam hantering av öppen eld.

Den som arbetar i skogen när det råder varning för skogs- och gräsbrand måste vara extra försiktig. Om röjsågen eller yxan slår i en sten kan det uppstå en gnista som kan orsaka en brand. Samma risk finns vid maskinellt skogsarbete. Grävmaskinens skopa eller arbetsmaskinernas valsar och kedjor kan orsaka gnistor.

Brandrisken vid arbeten i skogen kan förutses och minskas med god planering och genom att undvika vissa åtgärder på områden där risken är hög.

Av ståndortstyperna är brandfaran störst i skog i olika utvecklingsskeden på torr mo, karg mo och lavmo. På andra ståndorter påverkas brandrisken av trädslag och skogens struktur. Om det finns mycket hyggesavfall i skogen ökar brandrisken. Dessutom är risken alltid större på platser med mycket gräs än på gräsfattiga platser.
Meteorologiska institutets index för skogsbrand ger aktuell information om skogsbrandsrisken som beror på torr terräng.

Efter en skogsbrand är det bra att kontrollera i vilket skick skogen är och om det finns kvar ett tillräckligt stort utvecklingsdugligt bestånd som skogslagen kräver. Om det finns ett jämnt utspritt bestånd som når upp till minimiantalet i skogslagen behöver beståndet inte förnyas. Om man genomför virkesdrivning på det skadade området och det som en följd av drivningen uppstår ett öppet område på mer än 0,3 hektar, eller om laggränsen efter en beståndsvårdande avverkning underskrids, följer förnyelseskyldighet.

Mer om skogarnas brandkänslighet och om brandbekämpning finns att läsa i Naturresursinstitutets  publikation.

Efter en skogsbrand kan skogsägaren erbjuda objektet till frivilligt skydd. Området där skogen brunnit är viktigt för många svamp- och skalbaggsarter som är beroende av brandskadad och förkolnad ved. Mängden brandskadad ved har minskat i ekonomiskog, så brända stammar och stubbar borde sparas vid skogsbruksåtgärder. En brandskadad stubbe kan ge en hotad brandart en livsmiljö i många år.

God skogsvård 

Genom skogsvårdsåtgärder kan riskerna för skogsskador spridas ut och minskas, men de kan inte elimineras helt. Sannolikheten för betydande skador kan påverkas genom omsorgsfullt planerad skogsvård samt genom tidsplanering och dimensionering av åtgärderna. Främjande av blandskogar och användning av de trädarter som lämpar sig bäst för varje växtplats, skötsel av plantbestånd i tid, gallringar och förnyelser minskar alla skaderisker. Läs mer om rekommendationer för skogsvård och skogsskador och skogarnas hälsa i skogsvårdrekommendationerna.

Försäkring  

En skogsförsäkring är ett riskhanteringsinstrument som är värt att överväga för var och en som idkar skogsbruk. Med försäkringen kan man gardera sig mot plötsliga och oförutsägbara skador som stormar och skogsbränder. Försäkringen täcker inte till exempel spridning av rotticka. Den täcker inte heller skador som inträffat eller börjat innan försäkringen trädde i kraft. Stormar är den vanligaste skadegöraren. Skogsskador gör att värdet på virket går ner eller går förlorat helt och hållet.

Skador som vanligen uppkommer på trädbeståndet, avverkat virke och planterade träd och plantskog omfattas av skogsförsäkringen. Däremot ersätter skogsförsäkringen inte skador på sågat virke eller virke som vidareförädlats på annat sätt.

För skador som ersätts gäller i allmänhet begränsningar som beror på kubik- eller arealen. Bekanta dig med de aktuella självrisk-, försäkrings- och avtalsvillkoren för bolag som erbjuder skogsförsäkring när du tecknar en skogsförsäkring eller ansöker om ersättning.

Skador som orsakats av andra hjortdjur än rådjur ersätts vanligtvis inte av skogsförsäkringen, även om den skulle omfatta skydd mot skada som orsakats av djur. För hjortdjursskador kan man ansöka om ersättning ur statliga medel.

Enligt räddningslagen ansvarar skogsägaren för efterbevakningen av en skogsbrand. Om skogsägaren inte tar hand om efterbevakningen har den brandchef som leder räddningsverksamheten rätt att låta utföra efterbevakningen på skogsägarens bekostnad. Försäkringen täcker också kostnader av det här slaget om den innehåller skydd i händelse av skogsbränder.

Skogsförsäkringspremien är avdragsgill vid skogsbeskattningen. På motsvarande sätt är ersättningar ur skogsförsäkringen inkomst från skogsbruket som är underställd förskottsinnehållning. 

Beredskapsplaner

Till Skogscentralens lagstadgade uppgifter hör att ha en beredskap för skogsskador såsom skogsbränder, storm- och snöskador samt insekt- och svampskador. Beredskapen gäller vidsträckta skador som har betydelse regionalt eller på riksnivå.

Skogscentralens beredskapschef ansvarar för beredskapen för skogsskador i samarbete med de regionala räddningsmyndigheterna och skogsaktörerna samt representanterna för elbolagen. Hur man ska förfara vid en skogsskada beskrivs i beredskapsplaner.
I beredskapsplaner beskrivs hur varningar ska förmedlas till stormberedskapsgruppen och hur man ska göra för att höja beredskapen. Vidare beskrivs vilka uppgifter Skogscentralens beredskapsgrupp har och vilka åtgärder som ska vidtas vid en skogsskada.

Beredskapsplanerna innehåller anvisningar om drivning av virke, eldistribution samt kartläggning av skador och informering om dem. Beredskapen upprätthålls med hjälp av beredskapsövningar. 

Också Jord- och skogsbruksministeriet har en beredskapsplan för skogsskador. Skogscentralen bistår också Livsmedelsverket i beredskapen mot och bekämpningen av invasiva arter som kan hota skogarna.  En sådan art är till exempel tallvedsnematoden.