Gå direkt till innehållet

Skogsskador orsakas av olika organismer, till exempel däggdjur, insekter och svampar, men också av naturfenomen som vind, snö och bränder.

De högre temperaturerna och extremfenomenen som klimatförändringen för med sig bedöms öka sannolikheten för många slags skogsskador.

När skogsskador uppstått ställer lagen om bekämpning av skogsskador vissa krav på åtgärder av skogsägare och fackmän. Till exempel måste en anmälan om användning av skog göras innan man avverkar på grund av en skogsskada. Finlands skogscentral följer upp skadornas omfattning med hjälp av dessa anmälningar. Läs mer om skyldigheterna enligt skagsskadelagen.

Insektsskador

Barkborrar

Barkborrarna är små skalbaggar på bara några millimeter med korta, klubbformade känselspröt. Deras larver är vita och utan ben. Lättast känner man igen dem på mönstret som de äter i barken. Barkborrarna svärmar på våren och försommaren, då de slår till på lämpliga förökningsplatser. Det finns tiotals olika barkborrearter i Finland, och bland dem hittar vi de största skadeinsekterna i skog – granbarkborren och märgborren.

Barkborreskador förebyggs genom att man transporterar bort avverkat virke och vindfällda träd från skogen. I södra Finland ska tallvirke med bark transporteras bort före slutet av juni och granvirke under den första hälften av juli. I norra Finland än tidsfristerna två veckor senare.

Granbarkborren

Granbarkborren är ungefär fem millimeter lång mörkbrun skalbagge som lever på granar. Granbarkborrar förökar sig i vindfällen, virkestravar och försvagade träd. Om det förekommer rikligt med granbarkborrar kan de också angripa levande träd. Man kan känna igen angrepp av granbarkborre på små ingångshål i barken och på det bruna sågspånsliknande mjölet vid roten. Granbarkborren använder bastlagret som föda. De små hål som den gnager hindrar vätska från att strömma i stammen, och granen torkar småningom ut stående.

Speciellt utsatta för granbarkborrens angrepp är äldre granbestånd på områden där barkborrestammen är stor och där det tidigare förekommit stormskador eller granbarkborreskador. Dessutom är granar som växer vid kanten av ett bestånd och därför utsätts för sol och vind speciellt utsatta.

Märgborren

Av barkborrarna är märgborren, den större märgborren och den mindre märgborren de värsta skadeinsekterna för tallen i Finland. De hämmar tallarnas tillväxt genom att bryta deras toppskott. Trädtopparna barrar och kan torka ut helt och hållet om insekterna fortsätter göra skada år efter år. Den lilla märgborren sprider också blånadssvamp i virke.

Tallsteklar 

Det finns flera arter av tallstekel, men de egentliga skadegörarna är röd tallstekel och vanlig tallstekel. Typiskt för tallsteklarna är att stammen varierar kraftigt, och vid massförekomsterna kan skadeområdena vara tiotals, till och med hundratals hektar. Den röda tallstekeln kan bekämpas biologiskt med kärnpolyedervirus. På drabbade områden bör man vänta med avverkningar och skogsvårdsarbeten tills massförekomsten är över.

På grund av att massförekomsterna är relativt allmänna och täcker stora ytor ses den röda tallstekeln som den största skadegöraren för tallbarr i Finland. Skador har förekommit med 5-6 års mellanrum, och stora skador på landskapsnivå med 20-30 års mellanrum. I juni äter larverna tallens fjolårsbarr och äldre barr. Det orsakar tillväxtförluster, men träden repar sig vanligtvis bra.

Den vanliga tallstekelns massförekomster pågår vanligtvis i 1-3 år och är några hundra, mer sällan tusentals hektar stora. Från slutet av juni till mitten av september äter larverna av barren, och skadorna är allvarliga, speciellt om ätandet upprepas två år i rad. Då kan större mängder träd dö.

Snytbagge

Snytbaggen är en drygt centimeterlång mörk skalbagge med långt snyte och gulaktiga tecken på vingarna. Snytbaggen gnager ojämna gropar i barken på barrträdsplantor så att träet blottas. Om gnagandet går runt hela plantan dör den. Arten påträffas ända uppe i norra Finland. Skadorna kan bekämpas på plantskolorna med kemisk eller mekanisk behandling och genom att plantera plantorna i mineraljord som plottats i markberedningen.

Svampsjukdomar

Av svamparna hör nedbrytande rötsvampar, speciellt rottickor, till de största skadegörarna. Rotrötan som rottickan orsakar innebär förluster på minst tiotals miljoner euro per år. Också bland annat törskate och många rost- och skyttesvampar orsakar olika grader av skador varje år.

Rottickor

I Finland förekommer två arter av rotticka: granens rotticka och tallens rotticka. Namnen till trots angriper de här rottickorna också andra trädslag.

Granens rotticka angriper också lärkträd. Tallens rotticka plågar uttryckligen tallskog genom att orsaka rotröta, men den kan också vara den huvudsakliga skadegöraren i gran- och lärkskog.

Rottickorna sprider sig på två olika sätt: som sporer med luftströmmarna och som mycel som växer i veden. Vid sommaravverkningarna kan största delen av infektionerna förhindras genom att man behandlar stubbarna med bekämpningsmedel vid avverkningen.

Enligt lagen om bekämpning av skogsskador är bekämpningen obligatorisk vid avverkningar i barrträdsdominerade bestånd på riskområdet för rottickans spridning mellan början av maj och slutet av november. Läs mer om bekämpning av rotröta.

Tallens knopp- och grentorka

Tallens knopp- och grentorka orsakas av gremmeniella-svampen. Sjukdomen drabbar huvudsakligen tall, men påträffas också hos gran och flera andra barrträdsslag. På kalla och fuktiga växtplatser kan sjukdomen fortsätta år efter år. Epidemierna börjar under kalla och regniga växtperioder. Under epidemiår kan tallens knopp- och grentorka orsaka stora tillväxtförluster och i värsta fall döda hela skogsområden. Förebyggande åtgärder är viktiga i bekämpningen. Man bör använda plantor och frön av lokalt ursprung, och tallskog ska gallras i tid, så att kronskiktet förblir luftigt.

Törskate

Törskate är en av de vanligaste tallsjukdomarna i Finland, och den påträffas i hela landet. Sjukdomen orsakar stora, avlånga, mörka, kådiga sår på stammarna och grenarna på tallar av alla åldrar och sänker framför allt mängden och kvaliteten av timmer. Ofta dödar svampen trädtoppen från stamsåret och uppåt, ibland hela trädet, om stamsåret är nära trädets rot.

Träd med törskate får inte lämnas som fröträd, eftersom benägenhet för sjukdomen är ärftlig. Man bör känna till frönas och plantornas ursprung, så att man inte använder törskatekänsligt odlingsmaterial i förnyelsen. Infekterade träd bör tas bort i samband med plantskogsvård och gallringar för att förhindra att sjukdomen sprids.

Däggdjursskador

Hjortdjur

Hjortdjur som förekommer i Finland är älg, vitsvanshjort, rådjur, skogsren och ren. Av dem är det älgen som orsakar mest skador i skogen. Det gör den huvudsakligen genom att bryta av trädplantors toppskott, men den kan också vålla stor skada genom att äta grenar och grövre träds bark. Ett typiskt älgskasdeobjekt är en 1–3 meter hög plantskog med tallen som huvudträdslag. Älgen gillar också björk och asp. Rådjur och vitsvanshjort skadar oftast mindre plantor än älgen. De kan skada tall, gran och lövträd.

Reglering av hjortdjursbeståndet genom jakt, vård av plantskogen i rätt tid, dirigering av djur till andra betesmarker till exempel genom att placera ut saltstenar och användning av olika tillbehör och medel är de viktigaste sätten att förebygga skador.

Om omfattningen av skador som orsakats av hjortdjur överskrider ersättningströskeln 170 euro, kan en viltskadeanmälan och ansökan om ersättning lämnas in till Skogscentralen. Ersättningsmedlen härrör från jaktlicenserna, och därför kan ingen ersättning betalas för skador som orsakats av rådjur (för rådjur behövs ingen jaktlicens).

Sorkar 

Sorkar kan förstöra en plantskog helt under år när stammen är som störst. Vilken del av plantan som ätits avslöjar vilken sork det är fråga om: ängssorkar äter toppen med knoppar, åkersorkar äter barken nere vid roten och jordsorkar äter rötterna.

Att sorkstammen ökar kan man förebygga lokalt genom att gynna sorkarnas fiender, såsom att placera ut holkar för ugglor i utkanten av plantskogen. I vissa särskilda områden, såsom åkrar där det vuxit upp skog, är det möjligt att använda mekaniska plantskydd som förhindrar skador från åkersorkar.

Andra skadedjur 

Bland övriga djur orsakas smärre, lokala skador av till exempel harar och skogshönsfåglar. Speciellt i plantstadiet är träden känsliga för många svampsjukdomar. I och med klimatuppvärmningen kan nya potentiella skadegörare dyka upp i våra skogar. 
Barrskogsnunnan, den asiatiska långhorningen och rödbandskytte är exempel på främmande arter som redan påträffats i Finland.

Täckande information (på finska) om skadegörare i skogen finns i Naturresursinstitutets guidebok om skogsskador.

Vind- och stormskador

De värsta stormarna i Finland har fällt flera miljoner kubikmeter virke. Till exempel 2001 drog stormarna Pyry och Janika ner 7,3 miljoner kubikmeter virke, och 2010 fällde stormarna Asta, Lahja och Veera 8,1 miljoner kubik.

Klimatförändringen väntas göra de snöfria och tjälfria tiderna vanligare och längre, vilket ökar risken för att räd ska falla. Gammal ren granskog är mest utsatt.

Alla vindskador kan inte förhindras genom skogsvård, men genom att vårda plantskogen och gallra i tid kan man minska risken. Skog som länge vuxit för tätt är speciellt känslig för vinden efter att den gallrats. Inslag av tall och björk i granskog minskar risken för vindskador. Man kan också påverka genom hur man utformar stämplingsposterna. Kanterna vid kalytor är känsliga för vindskador. Vid korridorgallring kan man hugga korridorerna vinkelrätt mot den mest riskabla vindriktningen.

Om omfattande skador inträffar bör man inleda arbetet med att få bort de skadade träden utan dröjsmål. Om det skadade virket inte transporteras bort från skogen i tid förstör blånadssvampar virket. Det kan i sin tur leda till insektsskador i skogar i närheten under de följande åren.

Om du märker tecken på skogsskador ska du bedöma skadans omfattning. Kontakta en skogsfackman om det finns träd som en storm nyligen fällt eller skadat i din skog.
Det lönar sig inte att driva enstaka vindfällen eftersom kostnaderna för drivningsarbetet ofta är större än den ekonomiska nyttan. Vindfällen är dessutom värdefulla för naturens mångfald. Om det finns flera skadade träd ökar risken för följdskador.

Skogsägaren ska enligt lagen om bekämpning av skogsskador avlägsna de barrträd som skadats till följd av en storm eller andra naturfenomen och som kan bidra till att skadeinsekter sprider sig. Skyldigheten gäller sådana bestånd där det finns mer än 10 kubikmeter fast mått skadade granar eller mer än 20 kubikmeter fast mått skadade tallar per hektar. Då är skogsägaren skyldig att transportera bort det skadade trädbestånd som överstiger gränsvärdena inom de utsatta tiderna som nämns i lagen.

Virkesdrivning i stormskadad skog hör till de farligaste skogsarbetena. Det ska helst skötas maskinellt, eftersom det minskar olycksrisken avsevärt. Att utföra arbetet med motorsåg kräver yrkesskicklighet, och också ett erfaret proffs måste skärpa sin observationsförmåga och noga överväga hur det är bäst att utföra arbetet. Arbetssäkerheten är av högsta vikt att komma ihåg, och arbetstakten ska anpassas efter farlighetsgraden.

Vid ledningar är det ledningens innehavare, oftast det lokala elbolaget, som låter utföra drivningen av stormskadade träd. Om man som avverkare vid något annat tillfälle är osäker på hur träden intill en ledning kan fällas på ett tryggt sätt ska man fråga ledningens innehavare om anvisningar eller hjälp. Oftast hjälper det att kontakta det lokala el- eller telefonbolaget. Alltid när det finns en risk för att ett träd ska falla på en ellinje ska man kontakta elbolaget.

Om stormen har fällt mycket träd och det skulle bli orimligt dyrt att få bort dem lönar det sig att undersöka naturskyddsmöjligheterna för området. I Metso-programmet tar man bland annat med skog med större mängder död ved.

Om du har försäkrat din skog mot stormskador ska du kontakta försäkringsbolaget genast när du konstaterat skadan.

Snöskador

Snöfall och växelvis köld och blidväder ökar tyngden av snö på träden. Blöt och tung snö böjer träden, bryter toppar och kan i värsta fall få hela träd att falla.

Bestånd som varit för täta och sedan nyligen gallrats är extra känsliga för snöskador. Kraftigt avsmalnande träd som fått växa glesare klarar snön bättre.

Snön kan skada alla trädslag. Nygallrade tallskogar som varit för täta före gallringen hör till de mest utsatta. Granen tål tack vare sina hängande grenar snöns tyngd bättre än vad tallen gör. På äldre träd orsakar snön toppbrott, grenbrott eller stambrott. Unga träd med tunna stammar kan böjas till marken. På områden som är känsliga för snöskador är det extra viktigt att utföra plantskogsvården och gallringarna i tid för att undvika att träden blir klena och taniga.

  • Om det syns snöskador i din skog bör du först själv ta reda på hur omfattande skador det är. Om de är omfattande bör träden avlägsnas från skogen så snart som möjligt. Då kan man ännu ta vara på det skadade virket. Snöbrott gör också träden mottagliga för svamp- och insektsskador. Skogsägaren är skyldig att se till att skadade träd avlägsnas från skogen om mängden skadat virke överskrider gränsvärdena som står i skogslagen.

Skogsbränder

I Finland har skogsbränderna de senaste åren oftast varit små till ytan. Den vanligaste orsaken till markbränder är ovarsam hantering av öppen eld.

Den som arbetar i skogen när det råder varning för skogs- och gräsbrand måste vara extra försiktig. Om röjsågen eller yxan slår i en sten kan det uppstå en gnista som kan orsaka en brand. Samma risk finns vid maskinellt skogsarbete. Grävmaskinens skopa eller arbetsmaskinernas valsar och kedjor kan orsaka gnistor.

Brandrisken vid arbeten i skogen kan förutses och minskas med god planering och genom att undvika vissa åtgärder på områden där risken är hög.

Av ståndortstyperna är brandfaran störst i skog i olika utvecklingsskeden på torr mo, karg mo och lavmo. På andra ståndorter påverkas brandrisken av trädslag och skogens struktur. Om det finns mycket hyggesavfall i skogen ökar brandrisken. Dessutom är risken alltid större på platser med mycket gräs än på gräsfattiga platser.
Meteorologiska institutets index för skogsbrand ger aktuell information om skogsbrandsrisken som beror på torr terräng.

Efter en skogsbrand är det bra att kontrollera i vilket skick skogen är och om det finns kvar ett tillräckligt stort utvecklingsdugligt bestånd som skogslagen kräver. Om det finns ett jämnt utspritt bestånd som når upp till minimiantalet i skogslagen behöver beståndet inte förnyas. Om man genomför virkesdrivning på det skadade området och det som en följd av drivningen uppstår ett öppet område på mer än 0,3 hektar, eller om laggränsen efter en beståndsvårdande avverkning underskrids, följer förnyelseskyldighet.

Mer om skogarnas brandkänslighet och om brandbekämpning finns att läsa i Naturresursinstitutets  publikation.

Efter en skogsbrand kan skogsägaren erbjuda objektet till frivilligt skydd. Området där skogen brunnit är viktigt för många svamp- och skalbaggsarter som är beroende av brandskadad och förkolnad ved. Mängden brandskadad ved har minskat i ekonomiskog, så brända stammar och stubbar borde sparas vid skogsbruksåtgärder. En brandskadad stubbe kan ge en hotad brandart en livsmiljö i många år.

Att gardera sig mot skogsskador

God skogsvård 

Skogsvård kan inte eliminera risken för skogsskador, men risken och de eventuella skadornas omfattning kan minskas. Blandskog och trädslag som passar växtplatsen och plantskogsvård, gallringar och förnyelse i rätt tid minskar risken för skador. Stubbehandling är ett effektivt sätt att hindra rottickan från att sprida sig vid avverkningar under den tjälfria tiden. Vindskador kan förebyggas genom att man gallrar med lämplig styrka och vid rätt tid. Vid förnyelseavverkning har metoden och avverkningsfigurens form betydelse för skaderisken.

Försäkring  

En skogsförsäkring är ett riskhanteringsinstrument som är värt att överväga för var och en som idkar skogsbruk. Med försäkringen kan man gardera sig mot plötsliga och oförutsägbara skador som stormar och skogsbränder. Försäkringen täcker inte till exempel spridning av rotticka. Den täcker inte heller skador som inträffat eller börjat innan försäkringen trädde i kraft. Stormar är den vanligaste skadegöraren. Skogsskador gör att värdet på virket går ner eller går förlorat helt och hållet.

Skador som vanligen uppkommer på trädbeståndet, avverkat virke och planterade träd och plantskog omfattas av skogsförsäkringen. Däremot ersätter skogsförsäkringen inte skador på sågat virke eller virke som vidareförädlats på annat sätt.

En nedre gräns har fastställts för skada som kan ersättas. Kontrollera villkoren i förväg hos försäkringsbolaget eller i villkoren för en befintlig försäkring. Mängden förstört trädbestånd ska vanligtvis vara minst 15 kubikmeter, eller så ska det enhetliga området där ett nytt plantbestånd måste anläggas vara minst 0,5 hektar. När dessa gränser överskrids ersätter försäkringen skadan i sin helhet. Från ersättningen avdras emellertid den självriskandel som fastställts i försäkringen.

Skador som orsakats av andra hjortdjur än rådjur ersätts vanligtvis inte av skogsförsäkringen, även om den skulle omfatta skydd mot skada som orsakats av djur. För hjortdjursskador kan man ansöka om ersättning ur statliga medel.

Enligt räddningslagen ansvarar skogsägaren för efterbevakningen av en skogsbrand. Om skogsägaren inte tar hand om efterbevakningen har den brandchef som leder räddningsverksamheten rätt att låta utföra efterbevakningen på skogsägarens bekostnad. Försäkringen täcker också kostnader av det här slaget om den innehåller skydd i händelse av skogsbränder.

Skogsförsäkringspremien är avdragsgill vid skogsbeskattningen. På motsvarande sätt är ersättningar ur skogsförsäkringen inkomst från skogsbruket som är underställd förskottsinnehållning. 

Beredskapsplaner

Till Skogscentralens lagstadgade uppgifter hör att ha en beredskap för skogsskador såsom skogsbränder, storm- och snöskador samt insekt- och svampskador. Beredskapen gäller vidsträckta skador som har betydelse regionalt eller på riksnivå.

Skogscentralens beredskapschef ansvarar för beredskapen för skogsskador i samarbete med de regionala räddningsmyndigheterna och skogsaktörerna samt representanterna för elbolagen. Hur man ska förfara vid en skogsskada beskrivs i beredskapsplaner.
I beredskapsplaner beskrivs hur varningar ska förmedlas till stormberedskapsgruppen och hur man ska göra för att höja beredskapen. Vidare beskrivs vilka uppgifter Skogscentralens beredskapsgrupp har och vilka åtgärder som ska vidtas vid en skogsskada.

Beredskapsplanerna innehåller anvisningar om drivning av virke, eldistribution samt kartläggning av skador och informering om dem. Beredskapen upprätthålls med hjälp av beredskapsövningar. 

Också Jord- och skogsbruksministeriet har en beredskapsplan för skogsskador. Skogscentralen bistår också Livsmedelsverket i beredskapen mot och bekämpningen av invasiva arter som kan hota skogarna.  En sådan art är till exempel tallvedsnematoden. 

 

Observationer och registrering av skogsskador

Du kan meddela inofficiellt om skogsskador som du observerat via Skogscentralens karttjänst eller mobilapp. En inofficiell anmälan leder inte till några åtgärder vid Skogscentralen, utan observationerna registreras för att ge mer information som komplement till den officiella skadestatistiken. Om du till exempel registrerar en observation av hjortdjursskada är det inte en begäran om en officiell skadevärdering. Och även om du meddelat en observation av en skada måste du fortfarande meddela om skadan med en lagenlig anmälan om användning av skog före avverkningen.

Registrering av inofficiella observationer av skogsskador: 

Det är lätt och enkelt att meddela om skador (snöskada, stormskada, sorkskada, insektsskada, hjortdjursskada, svampskada, annan skada). På en karta över Finland visas alla skadeobservationer som meddelats.

Mer information