Rottickorna bryter ner och försämrar de finländska skogarnas tillväxt till ett värde av tiotals miljoner euro per år. Granrotticka är den ekonomiskt mest betydande orsaken till skador på trädbeståndet i Finland. Rottickor kan förutom andra svampsjukdomar också öka känsligheten för torka, vindskador och insektsskador i skogarna.
I Finland finns det två olika arter av rottickor: granrotticka som är specialiserad på att röta gran (Heterobasidion parviporum) och tallrotticka (Heterobasidion dosum) som i huvudsak röter tallarnas rotsystem. Arterna har namngetts enligt sin viktigaste värdväxt. Trots namnen smittar dessa rottickor också andra trädarter.
Granrotticka orsakar rotröta hos gran och lärk. Dessutom kan granrottickan sprida sig från en död granstubbe och dess rötter till tallplantor som växer nära den och döda dem. Granrottickan sprider sig dock inte i tallplantbestånd, utan avgränsar sig till en liten areal och förstörelsen blir kortvarig.
Tallrottickan orsakar rotröta hos tall i tallskogar. I granskogar och lärkdungar orsakar tallrottickan rotröta på samma sätt som granrottickan. Inget av våra barrträd är helt immunt mot tallrottickan.
Lövträden är mer motståndskraftiga mot rottickor än barrträd. Björkar tål granrotticka, men kan smittas av tallrotticka när de växer som blandträd i tallskogen. Tallrottickan kan sannolikt inte sprida sig från lövträd till lövträd, så svampen försvinner med tiden från ren lövskog.
Identifiering och kontroll av skador orsakade av rotticka
Rotticka i granskog
- I granar sprider sig rottickan från rotsystemet upp till granstammen och orsakar rotröta.
- Granar som smittats av rotticka förblir ofta i gott skick utvändigt trots att trädet är murket.
- Stammar från vindfällen som brutits av från roten avslöjar ofta en röta som avancerat inne i granen.
- När rötan framskrider avstannar trädets längdtillväxt långsamt, trädet kan torka, toppen kan bli tappa barr och det kan förekomma rikligt kådläckage vid stammens rot.
- Utvidgning eller utbuktning av granens rot kan vara ett symtom på pågående rotröta.
- Skadeinsekter som lever på gran och hackspettar som söker föda slår sig ner i de nedre delarna av granen som försvagats av rotröta.
Rotticka i tallskog
- Rotrötan sprider sig längs rotsystemet från ett träd till ett annat. Det bildas sjukdomshärdar som utvidgas långsamt i skogen.
- En talldominerad skog kan vara i gott skick utvändigt, men lida av smittade rotsystem i det dolda.
- Vindfällen i tallskogar kan vittna om murknade rotsystem, eftersom tallar vanligtvis inte drabbas av vindskador.
- Insjuknade unga tallar försvagas snabbt. Barrens färg blir först ljusare innan barren rodnar och trädet dör under samma växtperiod.
- Mogna tallar förhindrar att svampmycelet sprider sig upp i stammen genom att utsöndra rikligt med kåda. Rötan sträcker sig i allmänhet bara till 30–40 centimeters höjd i stammen.
- I tallstubben syns rottickan som fläckar av kåda på stubbytan. Om smittan bara finns i rotsystemet ser stubben helt frisk ut. Då kan riklig kådutsöndring från rötterna avslöja sjukdom.
Rottickornas fruktkropp, d.v.s. tickorna, är kanelbruna på ovansidan och rörlagret på undersidan är skinande vitt. Fruktkropparna behöver fukt och därför är de i allmänhet skyddade av växtlighet, nära markytan.
Rottickornas spridning
Rottickorna sprids på två sätt: med luftströmmar som sporer och svampmycel som växer i trä. Mycelet kan inte växa i marken.
Rottickans sporproduktion börjar på våren när dygnets medeltemperatur permanent stiger till över +5 grader. På hösten upphör sporproduktionen när temperaturen permanent ligger under noll och fruktkropparna fryser.
Sporerna sprider sig till nya stubbytor eller till barrträdsstammar skadade av fällning eller med skadade rotsystem. Därifrån sprider sig svampen som mycel till träden bredvid. Sporerna kan sprida sig hundratals kilometer med vinden, men största delen av dem smittar närskogarna.
Största delen av sporsmittorna sker strax efter att trädet har fällts: rottickan smittar färska stubbar under de första dygnen. Stubbar från träd som fällts på vintern är inte mottagliga för smitta följande vår. Rottickan sprider sig inte till lövträdens stubbar med hjälp av sporer.
Avverkningen av trädbeståndet avlägsnar inte rottickan från området, eftersom tickan bevaras i stubbarna och rötterna. Efter slutavverkning förflyttar sig rottickan som mycel från stubbarnas rotsystem till nya plantor när rotförbindelserna möts.
Områden där rottickor förekommer
Gran- och tallrotticka förekommer både på mineral- och torvmarker. Granrottickan är mycket vanlig i södra Finland, särskilt i kustregionens välväxta granskogar. Ställvis förekommer svåra skador från rotticka även i mellersta Finland. Granrottickan har spridit sig till hela granens förekomstområde, men de skador den orsakar minskar ju längre norrut man kommer. I norra Finland är granrottickan tills vidare sällsynt.
Tallrotticka påträffas allmänt i sydöstra Finland och i omgivningen kring Saimen i södra Savolax. Svampen påträffas ställvis i södra och mellersta Finland. Den norra gränsen för tallrotticka är inte exakt känd.
Bekämpning av rotticka
Det effektivaste sättet att bekämpa rotticka är att skydda beståndet så bra som möjligt mot sporsmitta. Man kan förhindra att rottickan sprids till skogen genom att förlägga alla skogsvårds- och avverkningsarbeten till dagar med köldgrader, varvid rottickans sporproduktion stannar upp. Det näst bästa alternativet är att skydda stubbytorna vid sommaravverkning med växtskyddsmedel.
När beståndet har smittats är bekämpningsmöjligheterna begränsade. I värsta fall förökar sig rotrötan på växtplatsen från en trädgeneration till en annan. Om det ständigt finns trädarter som lämpar sig för röta på grund av rotticka, kan rottickan finnas kvar på växtplatsen i upp till hundratals år.
Att byta ut ett trädslag mot lövträd är det säkraste valet i en skog som angripits av rotticka. Om sjukdomsalstraren är granrotticka kan man plantera tall på platsen.
När man överväger att byta trädslag på tallmoar bör man dock komma ihåg att lövträd inte klarar sig på torra och karga växtplatser. Då kan en omringning av rotrötan med pergamentsvamp i tallens plantbestånd sanera växtplatsen.
Bortskaffande av stubbar och hyggesbränning är inte effektiva och inte heller bekämpningsmetoder som är godtagbara enligt lag.
Närmare anvisningar om hur man förutser, identifierar och bekämpar skador orsakade av rotticka finns i handboken om rotticka och webbutbildningen.
Skogsägarens checklista
Observera och beakta rottickor och andra eventuella risker för skogsskador i alla skeden av skogsbehandlingen, på kort och lång sikt.
- Välj sjukdomsbeständiga trädarter för skogsförnyelse på objekt som är angripna av rotticka.
- Rikta skogsvårdsarbetet till lövträdsdominerade skogar under växtperioden. Gör stubbehandling under växtperioden på barrträdsdominerade objekt.
- Gallra barrträdsdominerade plantbestånd utanför växtperioden i mån av möjlighet.
- Överväg behovet av avverkning med tanke på trädbeståndets livskraft.
Kom också ihåg att
- noggrant planera tidpunkten för avverkning och nätverket av körstråk
- att komma överens om stubbehandling och dokumenteringen av den
- säkerställa hur du får information om svampskador som observerats i samband med avverkningen i skogen
- granska mängden röta efter avverkning på virkeshögar, i mätintyg och i terrängen på färska stubbytor.
Dokumentera observationer av rotticka eller skogsskador
- Anteckna uppgifter om bekämpning av rotticka i skogsbeståndets historiska uppgifter (t.ex. i skogsbruksplanen) så att de kan beaktas även i framtiden. Att sanera en växtplats är långsiktigt arbete.
- Anmäl rotröta i anmälan om användning av skog som svampskada eller enligt den huvudsakliga och identifierade skadeorsaken, så att även rotticka kan beaktas i kommande skogsbehandlingar.