Videkissor är en del av påsken lika säkert som granen är en del av julen. Beroende på var i landet och i vilket språkområde man befinner sig kan påskhäxorna med sina videkvistar knacka på dörren antingen på palmsöndagen eller påsklördagen. Sälgens blomställningar, de mjuka, glänsande videkissorna är ett säkert vårtecken. Och videväxternas betydelse för den biologiska mångfalden är större än vad många anar.
Att plocka videkvistar ger glädje i påsktider. Foto: Outi Tehomaa
Sälgen hör till samma videsläkte som asp och popplar. I hela världen finns ungefär 500 olika arter i videsläktet, varav 19 förekommer naturligt i Finland. Av dessa är det bara sälgen och jolsterpilen som växer sig till riktiga träd. Gemensamt för videväxterna är att blomställningarna är lurviga hängen och att hon- och hanblommorna sitter på olika individer. Många videväxter pollineras antingen av insekter eller av vinden.
– Man har sett lite nedlåtande på vide, och vide röjs aktivt bort från åkerkanter, stränder och skog. Ofta alltför effektivt. Det skulle vara bra att stanna upp och tänka på videväxternas betydelse för mångfalden och på de arter som har nytta av dem, säger Finlands skogscentrals ledande expert på naturvård Riitta Raatikainen.
Sälgen är en super-videväxt
Sälgen och pilträdet jolster är de videväxter som växer till timmermått i Finland. Sälgen kan bli över 20 meter hög med flera stammar. När sälgarna är stora känner man igen dem på att de har längsgående fåror på stammen. Unga sälgar skiljer sig från andra videväxter med sin gröngråa och släta stam.
Sälgen klarar sig till skillnad från andra videväxter oftast på momark och ofta på samma växtplatser som vår andra super-mångfaldsväxt aspen. Sälgen är den videväxt vars betydelse för andra arter är mest känd. Sälgarna är till och med ännu viktigare för mångfalden än asparna.
Över 400 arter, till exempel sälgskimmerfjärilen och sorgmanteln, använder sälgens löv och blomställningar som föda. På våren när den blommar lockar den till sig pollinerare som en magnet. Också stammen är en livsmiljö för insekter, mossor, lavar, svampar och tickor både när den lever och när den dött. En av de sällsynta arterna som lever på sälgen är dofttickan. Och svalt och fuktigt mikroklimat i gamla skogar erbjuder en livsmiljö för den stora och bladartade lunglaven, som trivs på sälgens stam.
– Att spara sälgar i skogsbruket är en verklig naturgärning. Genom att spara dem tryggar man hundratals arters födo- eller livsplatser, och sälgarna livar dessutom upp landskapet.
Spara videväxter i skogsbruket
I unga plantskogar kan vide hämma plantornas tillväxt, och då kan man röja bort dem. Vide är bra på att skjuta skott, och när plantorna växt till sig kan man också spara videbuskar. Vide trivs på öppna platser och i fuktiga sänkor, där det kan ha blivit färre plantor. På dessa platser lönar det sig att lämna ett orört viltbuskage. Förutom videbuskar kan andra träd och framför allt rönnar, aspar och alar få stå kvar där.
Det är bra att lämna kvar vide i kanterna mellan skog och öppna områden. Kantzoner och viltbuskage är viktiga födoplatser och livsmiljöer för pollinerare, för arter som föredrar lövträd och buskar, samt för viltet. Vide växer snabbt och binder effektivt näringsämnen och renar vatten framför allt vid dikesrenar och i strandskog.
– Det finns många goda skäl att spara videbuskar och trädartade sälgar och pilar i skogen. Men eftersom vide är så vanligt kan man ändå med gott samvete samla en bukett videkissor till påskbordet, säger Raatikainen.