Vid kontinuerlig beståndsvård bevarar man en hög virkesvolym i skogen och där växer träd av olika storlekar och åldrar. Största delen av träden är små träd. Trädbeståndets struktur upprätthålls genom plockhuggning och luckhuggning och man gör inga omfattande förnyelseavverkningar. Avverkningscirkulationen i skogen upprepas med cirka 10–30 års mellanrum. Skogen förnyas naturligt med hjälp av trädbestånd som sätter frö och med hjälp av underväxt.
- Läs mer om kontinuerlig beståndsvård i webbtjänsten Rekommendationer för skogsvård.
Objektens lämplighet för kontinuerlig beståndsvård
På grund av skogarnas olika utgångslägen lämpar sig vissa objekt bättre än andra för kontinuerlig beståndsvård. Friska och livskraftiga skogar som redan har en färdig granunderväxt eller som redan har varierande struktur lämpar sig bäst för kontinuerlig beståndsvård. Andra objekt som lämpar sig väl för kontinuerlig beståndsvård är:
- Bördiga mineraljordar samt frodiga, dikade torvmarksskogar (kärr på blåbärs- och örttorvmoar), där granen förnyas naturligt.
- Skogar som har en färdig och livskraftig underväxt.
- Myrarnas och moarnas övergångszoner samt åkrarnas och vattendragens kantzoner som gränsar till skogarna. Dessa trädbestånd är ofta redan färdigt skiktade.
- Övriga behandlingsobjekt i specialskogar där man vill bevara trädbeståndets täckning, såsom rekreationsskogar och skogslandskap.
Kontinuerlig beståndsvård rekommenderas inte på objekt där man har observerat rikligt med rotticka. Rotticka sprider sig lätt via rötterna till plantor som uppkommit naturligt. Bekanta dig med rotticka
För kontinuerlig beståndsvård rekommenderas inte heller en övertät, ovårdad och mager skog, eftersom de mindre träden i dessa objekt i allmänhet är i dåligt skick.
Med tanke på förnyelsen är det viktigt att marken är mottaglig för plantsättning och att den naturliga plantsättningen lyckas. Ett tjockt mårlager, torvmarkernas råhumusskikt och en riklig gräsvegetation stör också den naturliga plantsättningen. Genom lätt markberedning är det möjligt att öka mottagligheten för plantsättning på de objekt där förhållandena för en naturlig förnyelse är ofördelaktiga.
Plockhuggning
Plockhuggning är ett avverkningssätt inom den kontinuerliga beståndsvården för att upprätthålla skogens varierande struktur. Vid plockhuggning avlägsnas i första hand de största träden som är av stockstorlek och man gallrar täta trädgrupper så att man lämnar kvar den mängd träd i skogen som man hade som mål. Vid plockhuggning avlägsnas också skadade träd av dålig kvalitet om de inte lämnas kvar som naturvårdsträd.
Vid plockhuggning sparar man en del av de största härskande träden av stockstorlek för att frösätta nya plantuppslag samt extra medhärskande träd i gott skick som ska utvecklas till härskande träd i framtiden. När det ursprungliga trädbeståndet tillåter det, lämnar man kvar olika trädslag i skogen. Tallar och lövträd släpper bra in ljus i fältskiktet och ljuset främjar plantsättningen.
Vid plockhuggning sparar man också naturobjekt som är värdefulla för mångfalden, fåglarnas boträd, murkna träd och skyddssnår. Dessutom lämnar man kvar grupper med naturvårdsträd av permanent karaktär och de bevaras också vid kommande avverkningar.
Luckhuggning
När man övergår från en ekonomiskog som är jämnårig till kontinuerlig beståndsvård behövs avverkning vid övergången. Då flyttas trädbeståndets jämna struktur mot en struktur för träd i olika åldrar. Utvecklingen av varierande trädbestånd kan främjas genom luckhuggning. Luckorna påskyndar tillväxten av befintliga plantgrupper samt förnyelsen av lövträd och tall. Storleken på en enskild lucka kan vid kontinuerlig beståndsvård vara högst 0,3 ha och de är en del av behandlingsytan för den kontinuerliga beståndsvården. Vid avverkning ser man till att det kvarvarande beståndets grundyta hålls inom den eftersträvade tätheten på hela behandlingsytan.
På mineraljordar stör rotkonkurrensen och skuggningen av kantträden i luckan plantsättningen. Således bör man undvika långa, smala luckor på mineraljordar. Luckans diameter bör vara minst 20 meter. På de frodiga ståndorterna i södra Finland kan områden med gräsuppslag störa plantsättningen. Då ska diametern på luckan vara högst 30–40 meter för att uppslaget av gräs och örter i markvegetationen ska förbli måttlig. I luckor på 40 meter har plantorna som finns i mitten goda möjligheter att växa snabbt och ljuskrävande trädslag har goda möjligheter att nå framgång. När plantorna i mitten av luckan har utvecklats kan man vid följande avverkningar utvidga luckorna och anlägga nya luckor.
Luckhuggningar på torvmarker lämpar sig särskilt väl i granskogar där det redan finns rikligt med underväxta granplantor. På torvmarker plantsätts luckor på 10–20 meter och smala avverkade remsor naturligt av granen. Tallen som är ett ljuskrävande trädslag behöver utrymme för att förnyas, så luckhuggning och smal teghuggning lämpar sig också för skogodling utan kalavverkning på tallmossar.
Kontinuerlig beståndsvård av tallskogar
En lämplig metod för kontinuerlig beståndsvård av tallskogar är stegvis avveckling av överståndare som genomförs med fröträds-, teg- och plockhuggning. På karga växtplatser finns det ofta träd i olika åldrar, vilket möjliggör plockhuggning för träd i olika åldrar. Särskilt i norra Finland finns det rikligt med talldominerade skogar som lämpar sig för plockhuggning.
Vid avverkning i fröträdsställning där man strävar efter en stegvis avveckling av överståndare lämnas fröträd tätare än vid skogsvårdsmetoder för träd som är jämnåriga (50–150 stammar/hektar). Ett lindrigt sönderfall av markytan främjar plantsättningen på de objekt där förhållandena för en naturlig förnyelse är ofördelaktiga. Fröträd avlägsnas inte efter plantsättningen, utan de gallras flera gånger vid kommande avverkningar och en del lämnas som naturvårdsträd. Genom att reglera överståndarnas täthet kan man åstadkomma ett trädbestånd av varierande struktur.