I Finland växer två vilda alarter. Gråalen växer i nästan hela landet och trivs på många olika växtplatser. Den mer sällsynta klibbalen trivs särskilt på fuktiga växtplatser och vid vatten. Under våren orsakar pollen från alens hängen besvär för många allergiker, men för många skogsarter är hängena livsviktiga näringskällor.
Kottar av gråal. Bild: Riitta Raatikainen
Alarterna kan identifieras på många sätt i trädens utseende. Gråalens stam är som namnet säger ljusgrå och slät under hela livscykeln. Klibbalens stam är mörk som ung och stammen på ett gammalt träd kröks. Om stammen på en al kapas kan man se att kapytan blir rödaktig.
Gråalgens blad är grågröna, sågtandade och ofta håriga. På klibbalen är bladknoppen och i synnerhet de unga bladen tjärliknande klibbiga, varifrån trädet har fått sitt namn.
Alarnas honblommor blir kottliknande. Gråalens kottar är skaftlösa och fäster direkt på grenen. Klibbalens kottar har däremot skaft som de fäster med på grenen.
Järpar och flygekorrar behöver al
Det finns ett stort antal arter som drar nytta av alen. Det finns över 250 växtätande arter, såsom fjärilar, steklar eller fästingar. Artantalet är ännu större, över 400 arter, i döda alar, då bland annat tickor och skalbaggar som är specialiserade på murkna träd hittar sin livsmiljö i den döda veden.
Skogshönsfåglarna har alla varsin trädart som är viktig för deras överlevnad; tjädern har tall, orren har björk och järpen har gråal. Alens hängen och knoppar smakar förutom för järpen även av den hotade flygekorren. Båda arterna behöver blandskog som livsmiljö, där det finns granar som skydd och al som föda.
– Hängenas pollen färgar flygekorrens spillning gulaktig, vilket gör dem lätta att upptäcka vid roten av stora granar eller aspar på vårvintern, berättar Riitta Raatikainen, ledande expert på naturvård vid Finlands skogscentral.
Klibbalskärr. Bild: Riitta Raatikainen
Nedfallna kvistar och löv från alarna är till nytta för skogsägaren
I alarnas rotknölar lever bakterier som kan binda kväve från luften. Alen lever i symbios med dessa knölbakterier. Alen erbjuder bakterierna näring och får kväveföreningar i gengäld. På grund av det rikliga kväveintaget kan alen på hösten slösa sina kväveföreningarna i sina blad och tappa bladen gröna.
Tack vare näringsrika nedfallna kvistar och löv från alarna blir jordmånen mer fruktbar än tidigare på deras växtplatser. Detta gynnar andra trädarter och ofta förbättras också granens naturliga plantsättning.
– I skogsvårdsarbetet borde man identifiera alarnas betydelse för skogens tillväxt och mångfald samt bevara samma antal trädarter efter vården som före vården, råder Raatikainen.
Med hjälp av naturvården i ekonomiskogarna kan man trygga skogarnas mångfald. I samband med skogsvården är det möjligt att lämna skyddssnår på aldominerade områden. Vid avverkning kan man spara al i grupper med naturvårdsträd och i skyddszoner vid vattnen.
Läs mer om naturvården i ekonomiskogarna på Skogscentralens webbplats.