Historia

Från länsskogsnämnder till Finlands skogscentral

1917 Skogsvårdsnämnder grundas i länen för att övervaka att skogslagen efterföljs.

1922 Den första riksomfattande inventeringen av landets skogar inleds.

1928 Skogsvårdsnämnderna ansvarar för tillsyns- och rådgivningsuppgifter i anslutning till det privata skogsbruket. Lagen om enskilda skogar, som förbjuder skövling av skog, och skogsförbättringslagen tas i bruk.

1964 Lagen om främjande av skogsodling fastställs.

1968 Skogsvårdsnämnderna blir distriktsskogsnämnder.

1987 Distriktsskogsnämnderna och Centralskogsnämndernas skogsförbättringsdistrikt slås ihop till skogsnämnder.

1993 Vinst på försäljning av virke börjar beskattas i och med den nya skogsskattelagstiftningen.

1996 Skogsnämnderna bli regionala skogscentraler. De tretton självständiga skogscentralernas verksamhetsområden täcker hela landet.

1997 Den nya skogslagen fastställs.

1998 Det första nationella skogsprogrammet blir klart och omfattar åren fram till 2010.

1999 FFC- ja PEFC-certifieringarna startar.

2012 Lagen om Finlands skogscentral och den nya lagen om system för skoglig information träder i kraft. Skogscentralen blir en rikstäckande organisation, och huvudkontoret placeras i Lahtis. De tretton regionala skogscentralerna blir regionenheter under Finlands skogscentral. Skogsbruksplaneringen och skogsförbättringsuppgifterna organiseras inom en separat enhet för affärsverksamhet (senare Otso skogstjänster).

2015 Skogscentralen ändrades till en processorganisation och de tretton regionenheterna slogs ihop till fem serviceområden.